madhaa al-yawam al-suweed
För inte så länge sedan var jag i ett exotiskt land där de pratar utrikiska. Det var fullpackat av sådana där ytlänningar. De pratade konstigt.
Det krävdes inte några falkögon för att se, hur mycket jag vantrivdes när jag strosade nedför huvudgatan. De tittade på mig. Jag på dem. De rynkade näsan. Jag tittade undan. Det var inte läge att framkalla en provokation. Man vet ju hur de är, Norrmännen.
En äldre man rusar fram till mig. En riktig patient, tänker jag. ”Do you know who we are?” frågar han högt. Jag skakar på huvudet. Halvt förvånad, halvt vettskrämd. Föredettingar från Tamilska Tigrarna? Polisen? Al-Qaeda? PLF? Fiskförsäljare?
Mannan smyger sig närmare, formar de vindbitna läpparna som om han var på väg att viska den hemligaste av hemligheter. ”We are the scum of the Earth”, väser han fram mellan tänderna. Lite förstod jag då, hur rätt han hade.
Självmordsbombare, våldtäkter, avrättningar, hatbrott, miljöförstöring, krig, mord, mord, mord, mord, mord, mord. Misstro. Misstro? Misstro! Bered för mig, människans hemskheter, våra synder och mörkaste hemligheter. Det är blott misstron mot din nästa, som får mina tårar att festa.
Den dagen Er dotter får några fingrar upp i fittan hoppas jag att ni misstror henne också. Jag hoppas att ni vågar säga till er älskling, att hon ljuger.
Jag hoppas att hon då kommer att förstå, varför mamma och pappa, säger hejdå.
