Bobylon

Min mekaniska älskling. Lever. Igen. Supermonohojar ÄR hardcore. Eller haute couture – hade detta varit en modeblogg.

Batterisyra, förresten, låter ooootroligt spejsat i friska luften! När jag hanterade fizzy-pop-syran väcktes pojkdjävulen inom mig.

Densamma som säger åt oss att hoppa högre och längre.

Alltid tänja liiite extra på gränserna, så att vi bryter ett ben eller fem.. Nu ville den, helt ogenerat, att jag skulle undersöka vad syra har för effekt på min aktade hud. Bara för att testa! Lite, lite. Inte mycket alls! 

Tyvärr öppnade himlen upp sig, och jag var tvungen att avbryta experimentet i förtid. Ett svek mot barndomen och pojkbus världen över, javisst. 

Med gråten i halsen kan jag dock konstatera, att det fortfarande inte har slutat falla ned vattendroppar. Jätte, jättedåligt.

Jag fullkomligt älskar när människor stavar fel. Helst ska det ske samtidigt som de befinner sig i raserins röda eld. Det blir som ett vakuum. Ett gapande hål, fyllt med den totala känslan av misslyckande. Man kan nästan ta på det: Du är inte bara arg; du är korkad också.

Även solen har sina fläckar. Det händer att jag gör slarvfel. Men regelrätta stavfel – ytterst sällan. Minns inte ens när jag, i tron att det var rätt, stavade fel senast. Så vidrig har min kärlek till mig själv blivit, att jag nästan bryter samman om jag, Bob förbjude, skulle ha fel. Inte blir jag arg heller.