Bobylon

Ja, vad ska man säga. Det gick snabbt på slutet. Från min plats, mitt i vår lilla huvudstad, kan jag bara konstatera att människorna i Sydossetien är utterly fucked. Jag undrar hur många som kommer att dö. Om det är värt det. Är det någonsin värt det?

Samtidigt som vi firar wannabevattenfestivalen i vår huvudstad, världens blickar är riktade mot Peking, Boris Grigorjev pratar spionhistoria och jag fikar – så förbereder sig män och kvinnor på att slåss, och dö. För sitt land, eller för sin familj. Livets ironi i sin finaste skrud. Brown Eyed Girl i bakgrunden. Jag kan inte låta bli att flina lite. Åt livet. Och åt mig själv. Det finns ingen Gud. Det är allt jag vet. Och samtidigt aldrig kan veta.

http://www.cnn.com/WORLD/

http://www.economist.com/

För inte så länge sedan var jag i ett exotiskt land där de pratar utrikiska. Det var fullpackat av sådana där ytlänningar. De pratade konstigt. 

Det krävdes inte några falkögon för att se, hur mycket jag vantrivdes när jag strosade nedför huvudgatan. De tittade på mig. Jag på dem. De rynkade näsan. Jag tittade undan. Det var inte läge att framkalla en provokation. Man vet ju hur de är, Norrmännen.

En äldre man rusar fram till mig. En riktig patient, tänker jag. ”Do you know who we are?” frågar han högt. Jag skakar på huvudet. Halvt förvånad, halvt vettskrämd. Föredettingar från Tamilska Tigrarna? Polisen? Al-Qaeda? PLF? Fiskförsäljare?

Mannan smyger sig närmare, formar de vindbitna läpparna som om han var på väg att viska den hemligaste av hemligheter. ”We are the scum of the Earth”, väser han fram mellan tänderna. Lite förstod jag då, hur rätt han hade.

Självmordsbombare, våldtäkter, avrättningar, hatbrott, miljöförstöring, krig, mord, mord, mord, mord, mord, mord. Misstro. Misstro? Misstro! Bered för mig, människans hemskheter, våra synder och mörkaste hemligheter. Det är blott misstron mot din nästa, som får mina tårar att festa.

Den dagen Er dotter får några fingrar upp i fittan hoppas jag att ni misstror henne också. Jag hoppas att ni vågar säga till er älskling, att hon ljuger.

Jag hoppas att hon då kommer att förstå, varför mamma och pappa, säger hejdå.

Jag fullkomligt älskar när människor stavar fel. Helst ska det ske samtidigt som de befinner sig i raserins röda eld. Det blir som ett vakuum. Ett gapande hål, fyllt med den totala känslan av misslyckande. Man kan nästan ta på det: Du är inte bara arg; du är korkad också.

Även solen har sina fläckar. Det händer att jag gör slarvfel. Men regelrätta stavfel – ytterst sällan. Minns inte ens när jag, i tron att det var rätt, stavade fel senast. Så vidrig har min kärlek till mig själv blivit, att jag nästan bryter samman om jag, Bob förbjude, skulle ha fel. Inte blir jag arg heller.