Bobylon

Ja, vad ska man säga. Det gick snabbt på slutet. Från min plats, mitt i vår lilla huvudstad, kan jag bara konstatera att människorna i Sydossetien är utterly fucked. Jag undrar hur många som kommer att dö. Om det är värt det. Är det någonsin värt det?

Samtidigt som vi firar wannabevattenfestivalen i vår huvudstad, världens blickar är riktade mot Peking, Boris Grigorjev pratar spionhistoria och jag fikar – så förbereder sig män och kvinnor på att slåss, och dö. För sitt land, eller för sin familj. Livets ironi i sin finaste skrud. Brown Eyed Girl i bakgrunden. Jag kan inte låta bli att flina lite. Åt livet. Och åt mig själv. Det finns ingen Gud. Det är allt jag vet. Och samtidigt aldrig kan veta.

http://www.cnn.com/WORLD/

http://www.economist.com/

Med anledning av den här artikeln tycker min superälskade favoritbloggerska miss Hanna Fridén att mini-Micke ska skickas till Guantanamo. Eller Scheveningen om han föredrar påstådda krigsförbrytare framför påstådda terrorister.

Jag, i min fascistoida dubbelspårighet, håller inte med. Jag gillar döda djur. Faktiskt så mycket att jag har dem på fötterna, och om det är kallt, även på överkroppen. Något säger mig att även Hanna tycker om skinnskor, kanske äger också hon en skinnpaj. Eller äter kött.

Men samtidigt är jag inte helt nere med tjurfäktning. Det är hur som helst irrelevant eftersom Michelangelo inte vet bättre. Om jag ville, skulle jag kunna få min systerson att mörda. Barn vet inte bättre. Skyll på kulturen. Inte de som lever i den.

För inte så länge sedan var jag i ett exotiskt land där de pratar utrikiska. Det var fullpackat av sådana där ytlänningar. De pratade konstigt. 

Det krävdes inte några falkögon för att se, hur mycket jag vantrivdes när jag strosade nedför huvudgatan. De tittade på mig. Jag på dem. De rynkade näsan. Jag tittade undan. Det var inte läge att framkalla en provokation. Man vet ju hur de är, Norrmännen.

En äldre man rusar fram till mig. En riktig patient, tänker jag. ”Do you know who we are?” frågar han högt. Jag skakar på huvudet. Halvt förvånad, halvt vettskrämd. Föredettingar från Tamilska Tigrarna? Polisen? Al-Qaeda? PLF? Fiskförsäljare?

Mannan smyger sig närmare, formar de vindbitna läpparna som om han var på väg att viska den hemligaste av hemligheter. ”We are the scum of the Earth”, väser han fram mellan tänderna. Lite förstod jag då, hur rätt han hade.

Självmordsbombare, våldtäkter, avrättningar, hatbrott, miljöförstöring, krig, mord, mord, mord, mord, mord, mord. Misstro. Misstro? Misstro! Bered för mig, människans hemskheter, våra synder och mörkaste hemligheter. Det är blott misstron mot din nästa, som får mina tårar att festa.

Den dagen Er dotter får några fingrar upp i fittan hoppas jag att ni misstror henne också. Jag hoppas att ni vågar säga till er älskling, att hon ljuger.

Jag hoppas att hon då kommer att förstå, varför mamma och pappa, säger hejdå.

Nu gjorde jag fel. Det var inte det jag skulle skriva om. Utopia alltså. Inte direkt åtminstone, snarare indirekt.

Om du tar dig mod att besöka festligheterna i dessa städer, så kan det vara bra att vara medveten om riskerna.

Du beställer inte in vitt vin. Det borde vara solklart, men kan vara värt att påminna om. Du beställer champagne. Inget annat.

Annars blir du portad. Det vet min vän, som vi kan kalla för Bobbo. Bobbo-not-eligible.

Jag har ett problem. Jag förstår mig inte på det uppsving som lyteskomik har åtnjutit på sistone. Lyteskomik är lustigt på ungefär samma sätt som det är kul att kissa på sig.

Det hela börjar som en kul grej. Lite tabu. Kiss&bajs slår ju aldrig fel i den mänskliga humorcellen. Sedan ska man inte förringa att det faktiskt är varmt och skönt när det gula guldet sprider sig i skrevet och ned längs med låret.

Men, om man stannar upp för en stund, och inser att det sker på bekostnaden av ens egen värdighet, då borde man sluta. För man vet ju så väl att det bara blir kallt, blött och jävligt äckligt till slut.

Skämmes.