Bobylon

Ja, vad ska man säga. Det gick snabbt på slutet. Från min plats, mitt i vår lilla huvudstad, kan jag bara konstatera att människorna i Sydossetien är utterly fucked. Jag undrar hur många som kommer att dö. Om det är värt det. Är det någonsin värt det?

Samtidigt som vi firar wannabevattenfestivalen i vår huvudstad, världens blickar är riktade mot Peking, Boris Grigorjev pratar spionhistoria och jag fikar – så förbereder sig män och kvinnor på att slåss, och dö. För sitt land, eller för sin familj. Livets ironi i sin finaste skrud. Brown Eyed Girl i bakgrunden. Jag kan inte låta bli att flina lite. Åt livet. Och åt mig själv. Det finns ingen Gud. Det är allt jag vet. Och samtidigt aldrig kan veta.

http://www.cnn.com/WORLD/

http://www.economist.com/

Som en replik på mitt tidigare avslöjande om min livliga fantasi kan jag meddela att jag tittade på El Orfanato i helgen. Jag lämnade filmen och mitt sällskap till varandra efter, vad jag uppskattar som, en halvtimme.

Det kan ha varit tio minuter också, det är inte något jag tänker ta gift på.

Resultatet är en nyformad paranoia för att mina framtida barn en dag kommer hem, och med sig har de något snitsigt som de själva har sytt på textilslöjden.

Nu gjorde jag fel. Det var inte det jag skulle skriva om. Utopia alltså. Inte direkt åtminstone, snarare indirekt.

Om du tar dig mod att besöka festligheterna i dessa städer, så kan det vara bra att vara medveten om riskerna.

Du beställer inte in vitt vin. Det borde vara solklart, men kan vara värt att påminna om. Du beställer champagne. Inget annat.

Annars blir du portad. Det vet min vän, som vi kan kalla för Bobbo. Bobbo-not-eligible.

Så länge jag kan minnas har det funnits en besk avsmak för skönlitteratur i min delikata boknerv. För mig är det bara påhittat, och värdelöst, skräp skrivet av orddroppande drömmare.

Drömmare som i sin tur har plitat ned dessa ord för dem mentalt handikappade som inte kan drömma på egen hand. Ett ädelt syfte således. Men eftersom jag hör till de som faktiskt kan drömma, så har jag aldrig haft ett behov av skönlitteraturen som den ser ut idag. Bob tvättar sin egen päls, så att säga.

Det ter sig då inte heller som en slump att jag alltid hamnar i ”ingen-fiktion”-avdelningen. Där mår jag bra. Där känns det som hemma. Där kan jag botanisera bland ihopljugna biografier, dystopiska samhällsskildringar och facklitteratur för koola revisorer. Med ett undangömt smil kan jag berömma mig själv lite, väl medveten om att jag på andra sidan om det bistra kartongpappret kommer att lära mig något nytt.

Till skillnad från Åsne-junkien som återigen lämnas våldtagen och ensam för att drunkna i sjön av tomhet.

På sistone har jag däremot börjat uppmärksamma det där oskuldsfulla tomrummet mellan fiction och non-fiction folket. Den senaste pappersmassan som jag har lagt mina operfekta händer på är boken ”Last Light”. Nu kan jag äntligen läsa en skönlitterär bok som lider av grava BravoTvåNoll-komplex, men vars tema är en reell och plausibel åtstramning av världens oljeproduktion; med vissa element av fakta! DET är så briljant att jag baxnar!

Boken är förresten trivsamt bra, rekommenderas från en misantrop till en annan. Börja hamstra redan nu! Imorgon är Du DÖD!