Bobylon

Så länge jag kan minnas har det funnits en besk avsmak för skönlitteratur i min delikata boknerv. För mig är det bara påhittat, och värdelöst, skräp skrivet av orddroppande drömmare.

Drömmare som i sin tur har plitat ned dessa ord för dem mentalt handikappade som inte kan drömma på egen hand. Ett ädelt syfte således. Men eftersom jag hör till de som faktiskt kan drömma, så har jag aldrig haft ett behov av skönlitteraturen som den ser ut idag. Bob tvättar sin egen päls, så att säga.

Det ter sig då inte heller som en slump att jag alltid hamnar i ”ingen-fiktion”-avdelningen. Där mår jag bra. Där känns det som hemma. Där kan jag botanisera bland ihopljugna biografier, dystopiska samhällsskildringar och facklitteratur för koola revisorer. Med ett undangömt smil kan jag berömma mig själv lite, väl medveten om att jag på andra sidan om det bistra kartongpappret kommer att lära mig något nytt.

Till skillnad från Åsne-junkien som återigen lämnas våldtagen och ensam för att drunkna i sjön av tomhet.

På sistone har jag däremot börjat uppmärksamma det där oskuldsfulla tomrummet mellan fiction och non-fiction folket. Den senaste pappersmassan som jag har lagt mina operfekta händer på är boken ”Last Light”. Nu kan jag äntligen läsa en skönlitterär bok som lider av grava BravoTvåNoll-komplex, men vars tema är en reell och plausibel åtstramning av världens oljeproduktion; med vissa element av fakta! DET är så briljant att jag baxnar!

Boken är förresten trivsamt bra, rekommenderas från en misantrop till en annan. Börja hamstra redan nu! Imorgon är Du DÖD!