Bobylon

Med anledning av den här artikeln tycker min superälskade favoritbloggerska miss Hanna Fridén att mini-Micke ska skickas till Guantanamo. Eller Scheveningen om han föredrar påstådda krigsförbrytare framför påstådda terrorister.

Jag, i min fascistoida dubbelspårighet, håller inte med. Jag gillar döda djur. Faktiskt så mycket att jag har dem på fötterna, och om det är kallt, även på överkroppen. Något säger mig att även Hanna tycker om skinnskor, kanske äger också hon en skinnpaj. Eller äter kött.

Men samtidigt är jag inte helt nere med tjurfäktning. Det är hur som helst irrelevant eftersom Michelangelo inte vet bättre. Om jag ville, skulle jag kunna få min systerson att mörda. Barn vet inte bättre. Skyll på kulturen. Inte de som lever i den.

Min mekaniska älskling. Lever. Igen. Supermonohojar ÄR hardcore. Eller haute couture – hade detta varit en modeblogg.

Batterisyra, förresten, låter ooootroligt spejsat i friska luften! När jag hanterade fizzy-pop-syran väcktes pojkdjävulen inom mig.

Densamma som säger åt oss att hoppa högre och längre.

Alltid tänja liiite extra på gränserna, så att vi bryter ett ben eller fem.. Nu ville den, helt ogenerat, att jag skulle undersöka vad syra har för effekt på min aktade hud. Bara för att testa! Lite, lite. Inte mycket alls! 

Tyvärr öppnade himlen upp sig, och jag var tvungen att avbryta experimentet i förtid. Ett svek mot barndomen och pojkbus världen över, javisst. 

Med gråten i halsen kan jag dock konstatera, att det fortfarande inte har slutat falla ned vattendroppar. Jätte, jättedåligt.

För inte så länge sedan var jag i ett exotiskt land där de pratar utrikiska. Det var fullpackat av sådana där ytlänningar. De pratade konstigt. 

Det krävdes inte några falkögon för att se, hur mycket jag vantrivdes när jag strosade nedför huvudgatan. De tittade på mig. Jag på dem. De rynkade näsan. Jag tittade undan. Det var inte läge att framkalla en provokation. Man vet ju hur de är, Norrmännen.

En äldre man rusar fram till mig. En riktig patient, tänker jag. ”Do you know who we are?” frågar han högt. Jag skakar på huvudet. Halvt förvånad, halvt vettskrämd. Föredettingar från Tamilska Tigrarna? Polisen? Al-Qaeda? PLF? Fiskförsäljare?

Mannan smyger sig närmare, formar de vindbitna läpparna som om han var på väg att viska den hemligaste av hemligheter. ”We are the scum of the Earth”, väser han fram mellan tänderna. Lite förstod jag då, hur rätt han hade.

Självmordsbombare, våldtäkter, avrättningar, hatbrott, miljöförstöring, krig, mord, mord, mord, mord, mord, mord. Misstro. Misstro? Misstro! Bered för mig, människans hemskheter, våra synder och mörkaste hemligheter. Det är blott misstron mot din nästa, som får mina tårar att festa.

Den dagen Er dotter får några fingrar upp i fittan hoppas jag att ni misstror henne också. Jag hoppas att ni vågar säga till er älskling, att hon ljuger.

Jag hoppas att hon då kommer att förstå, varför mamma och pappa, säger hejdå.

Så länge jag kan minnas har det funnits en besk avsmak för skönlitteratur i min delikata boknerv. För mig är det bara påhittat, och värdelöst, skräp skrivet av orddroppande drömmare.

Drömmare som i sin tur har plitat ned dessa ord för dem mentalt handikappade som inte kan drömma på egen hand. Ett ädelt syfte således. Men eftersom jag hör till de som faktiskt kan drömma, så har jag aldrig haft ett behov av skönlitteraturen som den ser ut idag. Bob tvättar sin egen päls, så att säga.

Det ter sig då inte heller som en slump att jag alltid hamnar i ”ingen-fiktion”-avdelningen. Där mår jag bra. Där känns det som hemma. Där kan jag botanisera bland ihopljugna biografier, dystopiska samhällsskildringar och facklitteratur för koola revisorer. Med ett undangömt smil kan jag berömma mig själv lite, väl medveten om att jag på andra sidan om det bistra kartongpappret kommer att lära mig något nytt.

Till skillnad från Åsne-junkien som återigen lämnas våldtagen och ensam för att drunkna i sjön av tomhet.

På sistone har jag däremot börjat uppmärksamma det där oskuldsfulla tomrummet mellan fiction och non-fiction folket. Den senaste pappersmassan som jag har lagt mina operfekta händer på är boken ”Last Light”. Nu kan jag äntligen läsa en skönlitterär bok som lider av grava BravoTvåNoll-komplex, men vars tema är en reell och plausibel åtstramning av världens oljeproduktion; med vissa element av fakta! DET är så briljant att jag baxnar!

Boken är förresten trivsamt bra, rekommenderas från en misantrop till en annan. Börja hamstra redan nu! Imorgon är Du DÖD!