Bobylon

Bysis, mitt på dan. Soligt, alltså inte idag. Försöker beställa kaffe, blir överrumplad av en halvlång jänkare.

‘How’s the book?’ frågar han och syftar på min, nu utlästa, dystopiska bok, som ligger bredvid mig.

Språkgeniet i mig skjuter en dubbeldos heroin i armen och svarar rappt ‘Well, it’s very good, have you read it?’

‘No, I’ve heard about it. Supposed to be good. My name is..’ Ja, vafan hette människan. Guldfisk-bob. Förlåt.

‘I’m bob, are you on vacation?’ svarar jag, samtidigt som vi skakar tass och mina svällande muskler spexar när våra armar gungar i takt. Artig, är jag. Som vanligt. Väluppfostrad som få. Folk sneglar lite på oss. Vad är det för tönt som tror att han är Mr International och ska flörta med turisterna, tänker de. Det hatar mig. Det syns. Jävligt kaffesugen var jag, inte alls på humör för detta. Varför måste ni jänkare vara så omättligt trevliga, tänker jag. Gör som vi, håll käft och stirra ned i marken istället.

‘Well, yes and no. I’m a movie producer. We’re here to gather some material, so it’s almost like a vacation’ Jag är idiot. Det är mitt namn. Mitt allt. Det är vad jag hinner tänka efter att jag, reflexmässigt, yttrar de infantilt idiotiska orden:

‘Oh, have you made something I might know about?’ Han ler. Tittar på mig. Svarar:

‘You look like a dancer, with that real masculine upperbody and all’

Fuck, fucketifuck, fuck. Han är gayporrfilmare! Vad annars? Bail out! Fort!

‘No, I’m not, err, thank you? I’m a.. student, Political Science. Listen, I’m actually supposed to meet my girlfriend now-’ Plötsligt vänder vaselinmannen sig om hastigt, han bubblar ur sig ett ‘Oh, theres my friend right over there. I’ve got to go, but it was nice meeting you bob. Real nice. Take care!’

‘And you.. And you.’ Svarade jag. Lättad. Befriad. Han var borta. Min analoskuld kvar. Om han ville ligga med mig? Offcourse! Alla bögar vill ju ha mig och mina heterovänner. Så är det ju. Det vet vi.

Som en replik på mitt tidigare avslöjande om min livliga fantasi kan jag meddela att jag tittade på El Orfanato i helgen. Jag lämnade filmen och mitt sällskap till varandra efter, vad jag uppskattar som, en halvtimme.

Det kan ha varit tio minuter också, det är inte något jag tänker ta gift på.

Resultatet är en nyformad paranoia för att mina framtida barn en dag kommer hem, och med sig har de något snitsigt som de själva har sytt på textilslöjden.

För inte så länge sedan var jag i ett exotiskt land där de pratar utrikiska. Det var fullpackat av sådana där ytlänningar. De pratade konstigt. 

Det krävdes inte några falkögon för att se, hur mycket jag vantrivdes när jag strosade nedför huvudgatan. De tittade på mig. Jag på dem. De rynkade näsan. Jag tittade undan. Det var inte läge att framkalla en provokation. Man vet ju hur de är, Norrmännen.

En äldre man rusar fram till mig. En riktig patient, tänker jag. ”Do you know who we are?” frågar han högt. Jag skakar på huvudet. Halvt förvånad, halvt vettskrämd. Föredettingar från Tamilska Tigrarna? Polisen? Al-Qaeda? PLF? Fiskförsäljare?

Mannan smyger sig närmare, formar de vindbitna läpparna som om han var på väg att viska den hemligaste av hemligheter. ”We are the scum of the Earth”, väser han fram mellan tänderna. Lite förstod jag då, hur rätt han hade.

Självmordsbombare, våldtäkter, avrättningar, hatbrott, miljöförstöring, krig, mord, mord, mord, mord, mord, mord. Misstro. Misstro? Misstro! Bered för mig, människans hemskheter, våra synder och mörkaste hemligheter. Det är blott misstron mot din nästa, som får mina tårar att festa.

Den dagen Er dotter får några fingrar upp i fittan hoppas jag att ni misstror henne också. Jag hoppas att ni vågar säga till er älskling, att hon ljuger.

Jag hoppas att hon då kommer att förstå, varför mamma och pappa, säger hejdå.

Nu gjorde jag fel. Det var inte det jag skulle skriva om. Utopia alltså. Inte direkt åtminstone, snarare indirekt.

Om du tar dig mod att besöka festligheterna i dessa städer, så kan det vara bra att vara medveten om riskerna.

Du beställer inte in vitt vin. Det borde vara solklart, men kan vara värt att påminna om. Du beställer champagne. Inget annat.

Annars blir du portad. Det vet min vän, som vi kan kalla för Bobbo. Bobbo-not-eligible.

För att utföra speciella handlingar krävs speciella människor. Kotlettveckorna i Båstad respektive Visby är fulla av speciella människor med speciella egenskaper. Den ena mer bisarr än den andra. Gemensamt för besökarna är att de alla kan Schteka, och det jävligt bra också. Faktum är att några av världens absolut bästa Schtekare samlas på en och samma plats under nämnda veckor. Det är lite som OS, fast utan Kina.

Själv njuter jag varje gång det är dags. Stämningen, kamratskapen, luften, festandet, badandet, ja allt egentligen, är så extremt-förbannat-superduper-megatroniskt-UNDERBART under Kotlettveckorna. Här hemma i Stockholm alltså. Här råder den utopi som finns i mina mest älskade drömmar.

Stadens imbeciller följer råttfångarens champagnesprut som om de var förtrollade. Till världens ände om så behövs! Raus! Raus! Skriker Klaus!

Och Bob bara skrattar, när han sin trädgård krattar.