Evig källa till glädje I – Studenter
Jag fullkomligt älskar när människor stavar fel. Helst ska det ske samtidigt som de befinner sig i raserins röda eld. Det blir som ett vakuum. Ett gapande hål, fyllt med den totala känslan av misslyckande. Man kan nästan ta på det: Du är inte bara arg; du är korkad också.
Även solen har sina fläckar. Det händer att jag gör slarvfel. Men regelrätta stavfel – ytterst sällan. Minns inte ens när jag, i tron att det var rätt, stavade fel senast. Så vidrig har min kärlek till mig själv blivit, att jag nästan bryter samman om jag, Bob förbjude, skulle ha fel. Inte blir jag arg heller.
Next stop: Utopia
För att utföra speciella handlingar krävs speciella människor. Kotlettveckorna i Båstad respektive Visby är fulla av speciella människor med speciella egenskaper. Den ena mer bisarr än den andra. Gemensamt för besökarna är att de alla kan Schteka, och det jävligt bra också. Faktum är att några av världens absolut bästa Schtekare samlas på en och samma plats under nämnda veckor. Det är lite som OS, fast utan Kina.
Själv njuter jag varje gång det är dags. Stämningen, kamratskapen, luften, festandet, badandet, ja allt egentligen, är så extremt-förbannat-superduper-megatroniskt-UNDERBART under Kotlettveckorna. Här hemma i Stockholm alltså. Här råder den utopi som finns i mina mest älskade drömmar.
Stadens imbeciller följer råttfångarens champagnesprut som om de var förtrollade. Till världens ände om så behövs! Raus! Raus! Skriker Klaus!
Och Bob bara skrattar, när han sin trädgård krattar.
Björn&Bennys första utkast till succélåten
Så länge jag kan minnas har det funnits en besk avsmak för skönlitteratur i min delikata boknerv. För mig är det bara påhittat, och värdelöst, skräp skrivet av orddroppande drömmare.
Drömmare som i sin tur har plitat ned dessa ord för dem mentalt handikappade som inte kan drömma på egen hand. Ett ädelt syfte således. Men eftersom jag hör till de som faktiskt kan drömma, så har jag aldrig haft ett behov av skönlitteraturen som den ser ut idag. Bob tvättar sin egen päls, så att säga.
Det ter sig då inte heller som en slump att jag alltid hamnar i ”ingen-fiktion”-avdelningen. Där mår jag bra. Där känns det som hemma. Där kan jag botanisera bland ihopljugna biografier, dystopiska samhällsskildringar och facklitteratur för koola revisorer. Med ett undangömt smil kan jag berömma mig själv lite, väl medveten om att jag på andra sidan om det bistra kartongpappret kommer att lära mig något nytt.
Till skillnad från Åsne-junkien som återigen lämnas våldtagen och ensam för att drunkna i sjön av tomhet.
På sistone har jag däremot börjat uppmärksamma det där oskuldsfulla tomrummet mellan fiction och non-fiction folket. Den senaste pappersmassan som jag har lagt mina operfekta händer på är boken ”Last Light”. Nu kan jag äntligen läsa en skönlitterär bok som lider av grava BravoTvåNoll-komplex, men vars tema är en reell och plausibel åtstramning av världens oljeproduktion; med vissa element av fakta! DET är så briljant att jag baxnar!
Boken är förresten trivsamt bra, rekommenderas från en misantrop till en annan. Börja hamstra redan nu! Imorgon är Du DÖD!
Kisshumor
Jag har ett problem. Jag förstår mig inte på det uppsving som lyteskomik har åtnjutit på sistone. Lyteskomik är lustigt på ungefär samma sätt som det är kul att kissa på sig.
Det hela börjar som en kul grej. Lite tabu. Kiss&bajs slår ju aldrig fel i den mänskliga humorcellen. Sedan ska man inte förringa att det faktiskt är varmt och skönt när det gula guldet sprider sig i skrevet och ned längs med låret.
Men, om man stannar upp för en stund, och inser att det sker på bekostnaden av ens egen värdighet, då borde man sluta. För man vet ju så väl att det bara blir kallt, blött och jävligt äckligt till slut.
Skämmes.
Hello world!
Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!
